Frustration
Kategori: Familjeliv
Idag va på riktigt en dålig dag att reta mig.
Meya har lite problem med sin mage så hon får jätte magknip i samband med mat. Igår var det riktigt illa och hon är smart nog att förknippa smärtan med mat så hon åt som vanligt vid 16.20 när det tre timmar senare var dags för mat så vägrade hon. Så fort jag la henne för mat så gallskrek hon. Tog vi henne därifrån så lugna hon sig (ibland). Så en kväll/natt med riktigt gallskrik hade vi och jag blev jätte frustrerad. Inte för att hon skrek för det förstår jag när hon har så ont utan på mig själv för att jag inte kunde mata henne. Att jag gör nått fel.
Kl 2 på natten fick jag i henne lite mat och sen igen vid 4.45. Efter att hon ätit vid 5 kunde jag somna. Att Linn sedan kom om 6.30 och tyckte det var morgon mottogs inte med öppna armar från mig. Tur att Oscar rykte in där. Han hade ju heller nästan inte sovit nått i natt.
Kl 8 vakna Meya igen och ville ha mat och idag har vi kunnat äta. Vi kör lite kolikmassage innan mat och det verkar ha haft lite effekt. Iallafall idag.
Efter frukost var vi framme på våryran i stan. Där kom nästa frustration. Freddy kunde inte uppföra sig det minsta. Gapa å skrek så fort jag å tjejerna gick iväg. Skulle hälsa på alla så typ rusade fram. Slog till folk med tassen när de hälsade på honom. Å skällde och skulle efter andra hundar.
När vi va på torget så träffade vi ju så klart en del folk. Många va framme och gratta osv.
Sen så var Linn med och sjöng på musikkalaset. Jätte duktig va hon och hela kören. Det gjorde de bra. Även här träffade vi ju så klart en del folk.
Sen under kvällen så reflektera jag över kommentarer jag hört det senaste. Dels så är det väldigt många som anser att de har rätt att vara med och bestämma dopdatum för att det ska platsa in i deras kalender. Att det ska platsa in i vår är inte så noga.
Sen så får vi höra en hel del "gnäll" om vilka som fått träffa Meya när andra inte har. Vad ska vi göra då? Jo dels så får vi ju låsa in oss hemma för det är ju uppenbarligen katastrof att bekanta vi möter på stan har fått se henne före hela familjen. Och sen så ska vi väl skicka ut nån formell inbjudan så folk vet att de är välkomna hit. Jag vet inte riktigt när vi blev så stela och ovälkomnande att man inte längre bara kan dyka upp eller skicka ett sms och fråga om vi är hemma. För det kan man inte göra. Man kan inte själv höra av sig och kolla om vi är hemma utan bara gnälla om att man inte fått komma förbi och hälsa på. Å imorgon har vi ju faktiskt varit hemma i en vecka så klart vi måste hunnit träffa ALLA.
Jaja nu har jag nog varit irriterad och frustrerad färdigt så jag hinner sova en stund.
